Första frågan i AFSAs (korta) historia...
Tänkte det vore kul med några frågor på sidan!
Självklart kommer frågorna att riktas till familjer i olika faser av processen.
Men den första frågan vill jag rikta till er som redan blivit familj genom adoption från Sydafrika!
Så här kommer den, AFSAs allra första fråga:
Var var ni när ni fick telefonsamtalet med barnbesked???
Where were you when the telephone rang with the news that your child was waiting for you in SA???
Svara gärna genom att lämna en kommentar!
Självklart kommer frågorna att riktas till familjer i olika faser av processen.
Men den första frågan vill jag rikta till er som redan blivit familj genom adoption från Sydafrika!
Så här kommer den, AFSAs allra första fråga:
Var var ni när ni fick telefonsamtalet med barnbesked???
Where were you when the telephone rang with the news that your child was waiting for you in SA???
Svara gärna genom att lämna en kommentar!
16 kommentarer:
Jag var hemma och ledig från jobbet och märkte plötsligt att telefonen var avstängd. Då jag la på den hade jag fått ett meddelande på telefonen ringde upp och fick höra det jag allra minst hade väntat mig att få höra på Valborgsmässoafton då alla är lediga! Min man var på väg hem och hade fått höra nyheten i bilen och kom hem medan jag talade i telefonen med vår representant. Känslan går inte att beskriva. Lägg ihop alla barndomsjulaftnar, multiplicera med ett oändligt tal och lite till :-)
Första barnet efter 7 månaders väntetid.. på hotell i Åbo, tillsammans på "nu har vi tröttnat på att vänta" resa. Vi låg och sov när Kajsa ringde och sällan har man väl kännt att man tror att man drömmer så mycket. Första bilderna på sonen intogs på hotelletskonferensavdelning. Efter det talade vi om för hotellrepan att vi precis fått barn utan att förklara närmare. Dom så rätt snopna ut. Andra barnet kom som en mindre chock. Vi hade fått reda på att andra barnet kommer att ta lämgre tid på sig än första så ett år räknade vi med. Kajsa ringde på jobbet och sa att det var dags att åka efter 3,5 månader. Gick inget bra att jobba efter det samtalet. man tror att man ska vara mera förbered på andra men det är samma elektriska stötar som går genom kroppen.
Vi var hemma skulle precis äta, samtalet kom då vi minst anade att Kajsa skulle ringa :-). Vi hade väntat i precis 7 ½ månad då samtalet kom.
Jag stod i duschen och sjöng julsånger för full hals medan telefonen ringde gång på gång utan att jag hörde det. När jag kom ut ur duschen såg jag att jag hade många missade samtal, och samtidigt ringde min man. Han hade fått samtalet i stället för mej, eftersom jag ju inte gick att nås. Han sade till mej: "Ta kläder på, vi skall till Birkeröd" och då började jag bara gråta och frågade "är det sant?". "jo" sa han och så grät jag ännu mer. "Men vad blev det då?" kom jag på att fråga efter en kort stund. "En liten flicka" sa han, och jag grät och snyftade en stund igen. "hur gammal då?" kom jag sen på att fråga, och så berättade han det.
Maken var på jobbet när de ringde honom och han sa direkt att han inte ville höra mer informationer om vårt barn över telefonen, utan att vi skulle köra upp till kontoret och få höra allt tillsammans. Han hämtade mig 15 minuter senare och så begav vi oss iväg och fick det magiska kuvertet. Och vi var båda mycket rödögda!
Första samtalet kom till min man som precis tillsammans med svågern börjat märka upp var vi skulle riva en vägg. Vi hade då väntat i 2,5 månader. Jag var på min skola och satt i möte om utvecklingsamtal. Jag rusade in till vår dator och skrev ut ett kort på honom, vår son! Jag fick inte mer gjort den dagen!!!! Vi firade på kvällen med pizza till vår stora sons förtjusning!
Det andra samtalet kom som en total överraskning efter 1,5 månader! Det skulle ta 12 månader eftersom det var vårt tredje barn! Jag ock pojkarna var hemma för det var sportlov, klockan var 9,30 när telefonen ringde! Killarna hoppade och dansade i vår säng och när jag ringde mannen trodde han inte mig först. Isidors kommentar var : Hon é brun som jag! När mannen kom hem läste vi igenom alla papper och sedan fick killarna ringa runt och meddela släkten som var på plats inom några timmar för att fira med oss!! Vilka känslor dessa två samtal förde med sig, det är svårt att beskriva!
Båda gångerna har jag varit på arbetet när det ringde. Fast man väntar och väntar - båda gångerna tog det ca 7 månader - så är man inte beredd när telefonsamtalet kommer. Känslan är fantastisk! Första gången kom jag mig inte ens för att höra efter om det var en pojke eller flicka. Kajsa frågade efter en stund om jag inte ville veta.... Det första barnet var väldigt litet men när Kajsa sade födelsedatumet så räknade jag dessutom fel och trodde att barnet var närmre året. :0 ) Man är inte helt klar i knoppen !!!! Det roligaste minnet är reaktionerna från arbetskamraterna. En manlig kollega sprang omkring i korridoren och skrek - Det är första gången som jag är med vid någon annans förlossning... Han var nästan lika lycklig som jag och min man.
Hej!
Samtalen kom hem till oss både gånger... och då var det jag som var hemma... Första gång ringde det efter 3 månader i oktober och Kajsa sade att vi hade fått en flicka som var född i augusti. Men vilket år? frågade jag eftersom vi hade medgivande 0-3 år. I år! sade hon... Nej.. inte en bebis! Vi var helt oförberedda för ett litet barn och rusade runt som galningar för att köpa säng och vagn osv. eftersom vi fick slänga iväg oss till SA med 8 dagars varsel! Det var i 2001!
I 2003 - efter 5 månader - kom samtalet igen på en fredag - precis när jag hade klivit ur tandläkarensmottagning.
Vilka härliga känslor - både gånger!
Vi fick vårat magsika samtal den 15februari i år, alltså dagen efter alla hjärtans dag. Vi hade nästan gett upp efter 10 månaders väntan (eller rättare sagt 8år) känslan då (14feb) var mest hopplöshet.
Jag hade mobilen på ljudlöst på jobbet & plötsligt ringer min man på jobbtelefonen, jag svarar.
-Sätt dig ner!
Vadå??? Har de ringt!?
JA!! Vi har fått en son i dag!!!!
Hela världen snurrade superfort, både jag & mina kollegor & kunder stog med tårar i ögonen. Efter det samtalet så bytte jag genast om, nästan i upplösningstillstånd. Min man kom för att hämta mig. Sen filmade vi oss när vi öppnade det Speciella mailet från Kajsa på AC. När vi tittar på det i dag så kan man verkligen känna den Otroliga känslan igen, vi ser nästan komiskt hysteriska ut.
Det är nästan omöjligt att beskriva vilken otrolig känsla det var.
Jag var på väg hem från jobbet. Kajsa på AC ringde hem och min man svarade. När jag klev ur bilen på gården så kom min son springande och sa att vi fått en lillasyster! Jag gick in och fick veta att Kajsa just lagt på luren. Min man hade tagit emot all väsentlig info och sen satte jag mig vid datorn och väntade på mailet från Kajsa.
Vi hade då väntat 3,5 månad. Lillasyster var tre månader drygt då vi hämtade henne.
Jag låg och sov här hemma efter att ha arbetat natt. Var "fullständigt groggy" när Kajsa berättade om vår son!( då 13 dagar gammal, hann bli 3,5 mån innan vi fick honom. Det var 2001) Jag fick ringa upp henne efter en halvtimme och fråga om "allt" igen!
Min man hade TYDLIGT deklarerat innan att om det inte var han som fick samtalet, så ville han inte veta förän han kom hem och vi var tillsammans! (han har ett "farligt" jobb, där man måste vara helskärpt hela tiden för att inte skada sig, han var rädd att något skulle hända om han fick veta det där)
Så detta innebar att jag skulle gå här hemma själv hela dagen och vara "TYST"!!
Första gången ringde dom från Interpedia, när jag var på jobbet och vi hade väntat inte längre än 2,5 månader. Jag kunde inte tro att det var sant, men vi hade fått en liten flicka, 8 mån! Jag gick genast till min mans "kontor" och vi kollade bilderna tillsammans från e-mail.
Andra gången jag hade en aning att nu var de fredag och kanske don ska ringa i dag...vi hade väntat för 8 månader och så blev det! Vi hade önskat att dom skulle ringa till min man den här gången, och så fick han ringa åt mig och berättä, att vi hade fått en flicka, 5 månader!
Det första barnbeskedet att vår son väntade på oss kom en fredag e.m när jag kommit hem från jobbet. Det andra barnbeskedet på att vår dotter väntade på oss kom när jag var på jobbet. Lycka till alla ni som väntar, det är så härligt
Vi var på väg hem från Gotlandsfärjan. En lördagskväll juli 2005!!!! Min mans mobiltelefon ringde (det gör det nästan aldrig) och jag svarade eftersom han körde.
När han väl fattade vem jag pratade med, svängde han in på näst bästa skogsväg.
När vi väl hade fattat vår lycka ringde vi till släktingar tills refillkortet på mobilen tog slut;)
AC gör verkligen allt för att få tag i en när de har fått beskedet. De kunde ju också har väntat tills på måndag -kontorstid, men nej: lördagkväll klockan åtta. När vi väl kom hem öppnade vi snabbt datan och där fanns de första bilderna - overkligt men med fjärilar i magen....
Christine med Johannes och Mattis (nu 2 år)
Första gången hade vi bara väntat i 3½ vecka. Det var sista veckan på semestern och min man höll på att måla huset när Kajsa ringde. Han blev snabbt beordrad ner från stegen och tillsammans fick vi beskedet att vi hade fått en dotter (juli 2002).Andra gången höll min man också på att måla huset när Birgitta ringde och berättade att vi hade fått en son (aug.2005). Själv satt jag i bilen och skulle precis åka ner till Göteborg för att överraskningsfira en kollega. Det blev inget firande den dagen utan jag åkte direkt hem istället så att vi tillsammans kunde berätta för dottern att hon blivit storasyster.
Jag satt hemma i köket och vad sjukskriven med en 3 dagar innan opererad tå! Klockan var ungfär 10.30 när det efterlängtade samtalet kom. Och fortfarande kl 16 samma eftermiddag satt jag kvar i köket och ringde/meijlade alla vi känner om den glada nyheten.
Jag var på jobbet och jättefokuserad på att göra en intervju med en kollega som var försenad och som jag var lite sur på. Medan jag väntade ringde mobiltelefonen 14.30 på fredagen, jag såg på displayen att numret började på 08587... och då tänkte jag ju att jaha, nu ringer Kajsa. Och det gjorde hon ju, sista chansen att få åka innan jul. Jag hade föreställt mig i förväg att jag skulle flyga i taket i något känsloutbrott, men det blev väldigt stillsamt. Jag sa, med glädjetårar i ögonen, till min kollega att jag har blivit mamma så vi får nog lägga ner intervjun. I och med att det ändå var fredag em, så hade jag gett upp tanken på att få barn före jul och just på förmiddagen suttit och bokat in en massa jobbsaker istället. Så under samtalet med Kajsa tänkte jag mest på hur jag skulle organisera allt. Jag hade trott jag skulle få massor med frågor till Kajsa, men kände mig närmast stum och tom. Chockad kanske? Så förberedd som jag varit på detta samtal, så trodde jag ändå inte att det skulle komma då. Jaha, vi har fått barn, en pojke, och vi åker då och då...vad mer behöver man säga? Trots att jag gjorde det så fort jag kunde tog det tid att samla ihop mig och ta mig till en dator på jobbet för att öppna mailet med bilder och information. Min hjärna var seg som sirap. Fast först ringde jag givetvis den nyblivna pappan och min mamma. Att få ett namn och ålder och bild på ett barn och så detta att han är vår son, det tar lite tid för det att sjunka in. Under helgen har känslorna växt. Han är jättesöt och jag är ruskigt nyfiken på honom. Men det känns fortfarande overkligt. Och mitt huvud är fullt av snuva. Men äntligen, äntligen är det vår tur. Och det är väldigt spännande nu.
Skicka en kommentar